Feynman-tekniken för studier, stegen och vad forskningen säger

Tekniken är uppkallad efter Richard Feynman, fysikern och Nobelpristagaren 1965 känd för sina tydliga förklaringar. Den fyrstegsversion som cirkulerar idag är en senare paketering av hur han arbetade. Steg ett, välj ett precist ämne, som mitos eller Krebs cykel. Steg två, förklara det högt eller skriftligt, som om du förklarade för någon som är ny på ämnet.

Steg tre, hitta ställena där du fastnar, där du använder ett ord från kursen utan att kunna definiera det, eller där du hoppar över ett steg. Gå bara tillbaka till materialet för de punkterna. Steg fyra, förklara igen med enklare ord, med ett exempel eller en jämförelse. Det centrala draget är att stänga dina anteckningar innan du förklarar. Det är det som gör tekniken till en minnesövning i stället för högläsning.

År 2002 beskrev Rozenblit och Keil illusionen av förklaringsdjup. Människor känner att de förstår ett komplext fenomen med mycket större precision och sammanhang än de faktiskt gör. I tolv studier var denna illusion mycket starkare för förklaringar än för fakta, procedurer eller berättelser (Rozenblit och Keil, 2002).

Det är precis vad som händer före tentan. Du läser om kapitlet om blodsockerreglering, allt verkar klart, och först när du försöker förklara hittar du ett hål mitt i resonemanget. Feynman-tekniken framkallar det ögonblicket med avsikt, hemma, i stället för framför tentapappret. Varje punkt där du fastnar blir en fråga att arbeta med, som du kan skriva på ett kort som i Så gör du kort som faktiskt fungerar.

Ingen studie testar tekniken under Feynmans namn, men självförklaring har mätts. Chi och kollegor bad 14 åttondeklassare förklara varje rad i en text om cirkulationssystemet för sig själva, medan 10 andra läste den två gånger. Gruppen som självförklarade förbättrades mer från förtestet till eftertestet, och de elever som producerade många förklaringar nådde alla den korrekta modellen av cirkulationssystemet (Chi m.fl., 1994).

Dunlosky och kollegor placerar självförklaring bland teknikerna med måttlig nytta, och övningstestning bland dem med hög nytta (Dunlosky m.fl., 2013). Koh och kollegor tillägger att nyttan av att undervisa mest kommer från framplockningen, när du förklarar utan dina anteckningar (Koh m.fl., 2018). Feynman-tekniken kombinerar båda, att förklara och att hämta från minnet, så länge dina anteckningar förblir stängda.

Ta ett tomt papper och ett enda ämne. Under fem minuter, skriv eller säg allt du kan, utan dina anteckningar. Öppna sedan dina anteckningar och ringa in det som saknades eller var fel. Gör varje lucka till en kort fråga. Förklara igen nästa dag, sedan några dagar senare, så att du också får nyttan av den spridning som beskrivs i Spaced repetition, hur länge ska man vänta mellan två repetitioner.

Att förklara för en riktig person hjälper ännu mer. Fiorella och Mayer fann att faktiskt undervisa, framför en kamera, gav en mer långvarig nytta än att bara förbereda sig för att undervisa (Fiorella och Mayer, 2013). En klasskamrat, en förälder eller till och med en karaktär duger, så länge de får dig att avsluta dina meningar. Sidan Fungerar det att lära sig genom att undervisa? Vad forskningen säger om protégé-effekten går igenom dessa studier.